Idag har jag varit hos en av de som hoppade på tåget i slutet av januari när jag skrev på Facebook vad FitLine och produkterna gjort för mig. Det gör mig tårögd att höra hennes berättelser. Hon har i väldigt många års tid fått välja sina ljusglimtar i tillvaron. Ska jag göra detta, då får jag skippa det eller så får jag strunta i detta och göra det jag också vill göra, fast imorgon. HALLÅ? Ska man behöva välja ens? Sen flera år har inte valet ens varit ett val. Kroppen har gjort valet, inte hjärnan.
Fredag gjorde ovanstående människa en smörgåstårta. Lördag kommer vi på besök. Dukat och klart. Vi äter. Babblar och minns varandra sen förr. Vi pratar och tiden går så himla fort. Dags för oss att åka hem igen, men innan vi gör det får jag höra att vederbörande förra helgen tog bilen HELT SJÄLV, 9 km enkel resa. För att komplettera påskbordet. Jag fick tårar i ögonen. Det är så magiskt!
Åker hem. Väl hemma så blir det lite babbel igen, men på messenger. Då får jag ”Såg att svägerskan var i närheten på Facebook, eftersom det blev lite tårta kvar så tänkte jag att nu eller aldrig, lite kaffe och tårta kan de ta på hemvägen. Min man visste inget. Så nu fikade jag TVÅ gånger på EN dag”.
Men nu ska jag prata om ME, MYSELF and I igen 😉 Upptäckte idag att jag kunde sitta på huk. Ett för mig ”big no no”. Ont, jobbigt, tar mig inte upp tillbaka. Gör jag VISST! Funkar hur bra som helst. Flera gånger om. Jag har inte gått ner i vikt. Jag har inte gjort något alls, förutom att få i mig vitaminer och mineraler. Så sjukt galet det är. Jag böjer mig ner, dubbelvikt för att kika under ett bord i en butik med saker på golvet. För 1 år sen hade jag skippat det helt, eller bett mitt sällskap att kolla åt mig. Jag behöver inte be om hjälp längre. Ser själv 😀
Men….jag har mer att berätta. Det gör jag en annan dag.
//Fridens Liljor!