Jag var ju på gång där för något år sedan. Promenader, skidåkning, stavgång. Sen kom hälsporren. Då köpte jag mig faktiskt en el-cykel för jag tänkte att ”nejdu, såååå lätt ska jag inte bli av med flåset”. Men nånstans tappade jag det ändå. Svullen fot med ond häl var liksom inte något som triggade mig att ge mig ut och träna.
Och plötsligt har jag den här nyvunna energin. Jag har inte gjort så mycket av den fysiskt utanför hemmet, mest fixat och dolat och orkat och längtat och studsat ur sängen lördagsmorgnar före 8. Men idag fanns ingen återvändo. UT! Jag hade lust att springa, men det är jag för tung för så det blev en rask stavgång på dryga 2 km med musik i öronen. Det fanns två minus med den här promenaden. Det ena var att trots att jag tog en vindjacka över träningströjan så var det åt helvete för välklätt. Det andra minuset var att jag gick ALL IN! ”Tjohoooo, jag äger världen, satan va gött det är att röra sig, pump up the volume, the only way is up”. Ni förstår säkert. Jag har inte rört mig nämnvärt på ett halvår och när jag rörde mig cyklade jag. Jag har inte promenerat på ett år. I rask takt. Summa summarum blir Lena PH och ”Ont det gör ont”. Seriöst. Träningsvärken from hell. Då kan jag bara föreställa mig hur det känns imorgon. HUJEDAMIG!
MEN….. om jag bara bromsar mig själv lite grann, i det som jag vill göra. Då kommer jag ju kunna genomföra det. För hur det än är så har jag nått så långt. En människa som jag verkligen älskar och är glad för att ha i min närhet sa idag ”Du hade inte behövt säga något, jag ser ju hur du rör dig nu mot för ett halvår sen. Bara i och ur en bil, upp och ner för en trappa”. Jag är så tacksam!